Får, fiske och… tomater i överflöd? Med sina vackra vyer och slående landskap är Island kanske ett av de mer otippade ställena att husera några av Europas största tomat- och bananodlingar. Ändå är fallet just sådant.

Guðríður gnider bladet mellan tummen och pekfingret. Synar det eftertänksamt och låter det sedan falla till marken igen. Därefter fortsätter hon sin runda i växthusets täta grönska – från det ena bananträdet till det andra.

– Gul banan, blå banan, dvärgbanan... Här finns det mesta i bananväg. Det är faktiskt så att vi inte helt vet hur många banansorter vi odlar. Eller deras namn för den delen, säger hon och stannar till vid ett stort, grönt träd.

I ett geotermiskt växthus på den isländska landsbygden har forskaren Guðríður Helgadóttir sitt säte. Här – i den lilla byn Hveragerði, strax öster om Reykjavik – driver hon en av Europas största bananodlingar, under ledning av det isländska lantbruksuniversitetet.
 

– Det här är ett av de växthus som universitetet förfogar över. Låt oss ta en kik, säger hon. 

Det känns lite som att befinna sig i en tät djungel. Om än en inglasad sådan, där exotiska fruktträd varvas med grått betonggolv och rostiga metallrör.

–  Det är vattenledningar som tar in het vattenånga från berggrunden, förklarar Guðríður.

– Passa er bara. För de är varma, säger hon med en varnande ton. 

Hon berättar vidare om hur värmeregleringen i det geotermiska huset fungerar. Den heta ångan från jorden tas upp i rören och kyls därefter ned med kallt vatten. Egentligen på samma sätt som värmen regleras i en dusch.

– Vi gör det via en dator. Så det är ganska smidigt, tillägger hon.

Smidigt – men dyrt. Förstår jag Guðríður rätt så är det inte direkt gratis att hålla den frodande interiören i schack. Skolan har därför fått lov av myndigheterna att använda den värme som finns i marken gratis. Resten får de stå för själva.
 

Vi följer efter Guðríður längre in i växthuset. Förbi de heta metallrören, fikonträden och kaffebönorna. Under blomstrande apelsinträd och slingrande vinrankor. För varje ny växt vi passerar växer sig min nyfikenhet större. Guðríður har så otroligt mycket att visa och berätta. Och hon gör det med en entusiasm som smittar av sig.

– Här har ni vildapelsin, säger hon och stannar under ett stort träd med små brandgula citrusfrukter. Hon låter händerna vandra längs grenen till vad som liknar ett större olivträd.

– Och det här är ett kakaoträd. Om några år hoppas vi kunna sälja vår egen choklad, säger hon glatt.

Vi lämnar det geotermiska växthuset någon timme senare, inspirerade och imponerade över Guðríðurs arbete med odlingen. Förutom försäljning av kaffe, fikon och annan frukt skördar skolan drygt ett ton bananer per år. Islands godaste, enligt Guðríður.

Det här med geotermisk odling visar sig vara ett genomgående tema på Island. Åtminstone i det område utanför Reykjavik vi cirkulerar kring. Det unika värmesystemet har islänningarna sitt geologiska läge att tacka för; med koordinater som placerar landet mitt över sprickan mellan den eurasiska och den nordamerikanska kontinentalplattan. För att tala klarspråk betyder denna positionering att jordens glödande inre ligger närmare jordytan än normalt.Och att värmen i den vulkaniska marken kan nyttjas som energikälla.
 

Friðheimar tomatodling, belägen några mil nordost om Hveragerði, är inget undantag. Här har Knútur Rafn Ármann och hans fru Helena Hermundardóttir bedrivit geotermisk odling sedan 1995. Mer specifikt: tomatodling.

– Välkomna hit. Så roligt att ni kunde komma, hälsar Knútur glatt när vi stiger in i hans inglasade tomatlund.

Inne i växthuset är det varmt och kvavt. Inte fullt lika fuktigt som inne hos Guðríður, men nästan. De starka lysrören i taket kastar ett gult sken över den öppna ytan. Lyser upp de långa längorna av symmetriska tomatbuskar som står uppradade i mitten av lokalen. De är flera meter höga. Och smyckade med tomater i olika färger.

– Vi har förberett en liten fördrink till er innan lunchen här. Det är vår Virgin Bloody Mary, gjord på gröna tomater. Varsågoda att ta för er, säger Knútur vänligt.

Jag tar en klunk av drinken och låter blicken vandra längs de frodiga buskarna. Röda och runda. Gula och avlånga. Gröna och små. De hänger där så prydligt i sina klungor. Som dekorativa julgranskulor någon omsorgsfullt placerat ut.

– Som ni kanske redan vet så använder vi geotermisk värme för att odla våra tomater här inne. Men vi har också några riktigt speciella medarbetare till hjälp, säger Knútur och ler.
 

Han tar fram en liten låda, sätter ned den på golvet och lyfter på locket. Inuti kryllar det av hundratals bin.

– Bina hjälper oss att pollinera tomatplantorna, förklarar han.

– Vi har drygt 600 stycken som jobbar här dagligen. Några av våra ”anställda”, tillägger han skämtsamt.

Hur många tomater hjälper då den flitiga svärmen till att skörda under en dag? Ett ton, visar det sig. Och 370 ton per år. Skörden säljs sedan vidare till livsmedelsbutiker runt om Island – eller hamnar på menyn hos odlingens lunchrestaurang.

Färsk, fast, fryst eller flytande form? På Friðheimar behöver du inte välja. Här kan du som besökare njuta av flera olika tomatifierade läckerheter: från den klassiska tomatsoppan med nybakat bröd till den mindre konventionella tomatglassen. För att inte glömma tomatölen.

Det blir både en tallrik soppa och ett glas öl innan avfärd. Och en bit cheesecake med grön tomatsylt. Först kommer sötman – sedan syrligheten och fräschören. En diskret tomatsmak som passar överraskande bra ihop med den gräddiga färskosten och de smöriga kaksmulorna.

Jag avslutar tomatfesten med några små röda stöldgods. För trots att självplockning undanbedes, så kan jag bara inte låta bli. När en ung man i arbetsuniform börjar skörda ifrån en av buskarna följer jag samma exempel, om än i smyg. Jag stoppar snabbt en i munnen. Två, kanske tre. Skalet knäpper till när den läckra tomatsaften frigörs. Den är söt och jordig – intensiv och djup. Vulkanisk.