Vulkaniska vyer – och menyer? Tillsammans med några av Sveriges främsta kockar tog vi oss över norra Atlanten för en gastronomisk inspirationsresa.

Vi har blivit tillsagda att packa varmt. Ändå är vi flera som ryggar tillbaka av kylan, när dörren på den lilla vita minibussen skjuts upp. Det är i början på maj och rent teoretiskt har våren kommit till Reykjavik. Men det märks inte här – åtminstone inte vädermässigt. Det dunkla ljuset och de mörka molnen påminner snarare om Sverige under hösten; kallt och kargt.

– Välkomna till Island skrattar chauffören i dörröppningen.

Han heter Svein och manar oss ut ur bilen med ett stort leende på läpparna.

– Kom igen, nu går vi.

Vi tar oss ut från sätena i bilen, en efter en. Gör vårt bästa för att undvika någon av de stora vattenpölarna som samlats på marken där vi parkerat. Island ger oss ett brutalt välkomnande. 
 

Men minerna är inte sura för det. Tvärtom är det ett glatt gäng som börjar promenera över grusplätten mellan bilen och det lilla växthuset. Filip Poon, Jennie Walldén, Jens Dolk, Matilda Ewald och Sebastian Gibrand – så lyder den marscherande truppen. Det är några av Sveriges främsta matprofiler, som vi på Sundqvist bjudit med till Island för en kulinarisk rundresa. Ett besök uppdelat i tre dagar med fokus på isländska smaker och nordisk gastronomi.

– Är det första gången ni är här också? frågar Matilda och stänger bildörren bakom sig.

Det visar sig att några varit på Island tidigare. Andra inte. Gemensamt för alla är att det är vårt första besök i den lilla byn Hveragerði, strax öster om Reykjavik. Hit, till ett av Islands mest geotermiskt aktiva områden, har vi kommit för att besöka ett växthus i anslutning till Islands lantbruksuniversitet. Det är en medelstor glasbyggnad i mitten av ingenstans, som otippat nog huserar en av Europas största bananodlingar.

–Hon som håller odlingen är känd på Island. Hon syns ofta på tv och sådant. Där är hon ju, utbrister Svein och pekar.

Den kända odlarkvinnan som Svein syftar på visar sig heta Guðríður Helgadóttir. Hon berättar att hon, förutom att hon är forskare, jobbar som föreståndare på universitet och ansvarar över odlingen vi är här för att besöka.

– Ni kommer se att vi främst odlar växter som inte vanligtvis förknippas med isländsk export. Det är tack vare den geotermiska värmen vi får ifrån jorden här, förklarar hon pedagogiskt.
 

Inne i växthuset är det varmt och klibbigt. Nästan tropiskt, i kontrast till den isande kylan utanför. Från golv till tak sträcker sig stora växter som tornar upp sig över vår grupp, gröna och frodiga.

– Så fint, säger Sebastian och låter blicken vandra över växterna i rummet.

– Där är de ju. Las Bananas! utbrister Jens och nickar mot ett träd med gröna, små bananklasar.

Det blir en hel del bananfakta från Guðríður. Men också en snabbkurs i andra fruktträd och plantor, som odlas via det vulkaniska värmesystemet i växthuset.

– Vad är det där? En clementin? frågar Filip nyfiket och pekar på en liten orange frukt.

– Det är vildapelsin, förklarar Guðríður och räcker fram en frukt till Filip.

– Vill du smaka?

Vildapelsinen visar sig ha en betydligt mer bitter smak än den vanliga apelsinen. Och av Filips ansiktsuttryck att döma är den ingen hit. När vi lämnar Hveragerð en halvtimme senare skojar han om att beskheten fortfarande sitter kvar på tungan.

– Jag behöver nog lite lunch nu, säger han och ler.
 

För dagens andra stopp håller vi oss i samma geotermiska område, men byter växthus. En matbit blir det nämligen på den populära tomatodlingen Friðheimar, belägen strax norr om Hveragerð. Här hinner vi med både en rundvandring av grundaren Knútur Rafn Ármann och en efterföljande tomatlunch, innan det är dags att ge oss ut på vägen igen.

– Mot den Gyllene cirkeln, ropar Svein glatt från förarsätet.

Gullfoss, Geysir och Tingvalla nationalpark – så lyder pitstoppen på den berömda rutten. En cirkulär rundtur genom några av Islands mest natursköna områden, alla belägna inom en radie av 10 mil från Reykjavik.

– Turen drar flera miljoner besökare varje år. Det är väldigt vackert, berättar Svein med inlevelse i rösten.

Ja, vackert är det. I det hårda regnet är vyerna karga och dramatiska – men helt slående. Det är en naturupplevelse som bjuder på extra allt: från det forsande vattenfallet i Gullfoss och den sprutande gejsern i Geysir till den trolska revan mellan kontinentalplattorna i Tingvalla. Öppna landskap och gröna kullar varvat med stora ödemarker av mossklädd lava. Det mesta täckt i en tunn, svaveldoftande dimslöja.

– Gott luktar det då inte, säger Matilda och nickar mot det rykande hålet i marken, några meter framför oss.

Hon låter händerna vila på det tunna repet som är virat kring området – och som hindrar oss från att gå närmre.

– Nu, nu händer det, ropar Jennie och stålsätter sig för nästa vattenkaskad från Geysir. 
 

– Fan, kom igen då, manar hon på, samtidigt som hon fipplar med inspelningsknappen på telefonen.

Fem, sex vattenshower (och lika många misslyckade videoförsök senare) styr vi kosan mot Reykjavik. Slutdestination: hotellsängen och en god natts sömn. Men innan dess hinner vi med ett sista stopp. Det menar Svein som stannar till vid en liten hage längs vägen. Där drar han fram ett ess ur rockärmen.

– Åh, Islandshästar, ropar Matilda förtjust.

Dag två på vår Islandsresa står havsfiske på schemat. Och passande nog är vädret på vår sida. När vi kastar loss från Reykjaviks hamn har solen precis börjat kika fram bakom molnen. Det glittrar till i de mörkgrå vågorna. Sedan ökar båten farten och de dansande solstrålarna får ge vika åt ett virvlande, vitt vågskum.

– Okej, håll i er nu, ropar en av de två fiskemännen bakom rodret.

Det blir en fartfylld färd ut till havs, med piskande vind och saltvattensstänk i ansiktet. När vi lägger till en stund senare har samtliga i gruppen svirat om till gula regnkappor. Fina, om än fiskdoftande, lånekläder från båten. Det enda undantaget är Jens som tagit med sig en egen jacka ombord. En orange, visar det sig.

– Rutinerat, skämtar Sebastian.

Kanske är det regnkappornas förtjänst, kanske inte. Men det blir en oväntat lyckad fisketur för flera av våra kockar. Särskilt Jennie, som briljerar lite extra med spöet. Efter en timme har hon dragit upp hela femton fiskar; fjorton torskar och en makrill.  
 

– Kanske är det dags att starta grillen nu då? säger Jens.

Lunchen à la dagens fångst tillagar vi ombord på båten. Det blir grillad torsk, så pinfärsk som den kan bli. Efter måltiden tar vi oss in mot hamnen igen. Som pricken över i:et får vi sällskap av en flock delfiner den sista biten.

–  Striped dolphins, förklarar fiskemännen när de ser våra chockade ansiktsuttryck.

Två fenor dyker upp bland vågorna framme vid fören och får samtliga resenärer på båten att brista ut i ett unisont hurrarop. Med undantag för fiskemännen själva, som lugnt och ledigt sitter kvar i båten – vana vid besök av de majestätiska havsdjuren.

Andra halvan av dagen fortsätter i havets tecken. Nu väntar provsmakning av surhaj på hotellets takterrass, följt av middag på restaurang DILL. Jens rynkar på pannan när han öppnar konservburken med den isländska delikatessen. Inte ens utomhus går ammoniaklukten obemärkt förbi; den starka, stickande stanken är som ett knytslag i ansiktet.

– Nej, men det här går inte. Fy fan. Jag kan inte göra det här, utbrister Matilda förtvivlat.

Det krävs en hel del övertalning, mod och hejarop. Men när vi senare anländer till restaurang DILL har samtliga i gruppen vågat sig på ett smakprov av den illaluktande fisken. Här välkomnas vi av kökschef Gunnar Karl Gíslason som skrattar åt vår redogörelse av den traumatiska upplevelsen.

– Nu blir det fler klassiker från det isländska skafferiet: får, öring, mussla och torsk. Tyvärr ingen surhaj, säger han med glimten i ögat.
 

Tredje dagen på Island är också den sista. Då tar vi ett ärevarv genom Reykjaviks vackra centrum innan vi kör vidare mot sista stoppet på resan: Blå lagunen. Vi har fått höra att det är ett riktigt turistmecka. Ändå är det inte fullt så folktätt som förväntat. Tvärtom finns det gott om plats i det rykande, mjölkblå badet.

– Jag har hört att vattnet ska vara jättebra för din hud. Massor med mineraler och sådant, säger Jennie när hon klivit i.

Ovanför ytan är det kallt. Men i det mineralrika vattnet är det riktigt behagligt. Kiseldioxid, visar det sig förresten vara – den mytomspunna ingrediensen i mirakelmedlet som Jennie talar om. En ånga som, enligt legenden, sägs bota både det ena och det andra när det gäller hudåkommor.

– Så fint det är här. Det är riktigt coolt, säger Filip och tittar sig omkring.

Filip har rätt. Rent estetiskt är Blå lagunen väldigt vacker. På ett nästan konstigt, postapokalyptiskt sätt. Rykande berggrund blandas med modern konst och bildar en turkos oas – omringad av svarta lavafält, träbyggnader och tonade panoramafönster. En arkitekts våta dröm, inkarnerad.

Det är tråkigt att behöva lämna. Både Island och den vulkaniska jättepoolen. Men vi tröstar oss med en snabb titt på väderleken för nästkommande dagar. Sedan är vi alla överens om att det är bäst att åka mot flygplatsen och avsluta resan på samma sätt som när vi anlände. Med härlig stämning, glada kockar och riktigt pissigt väder.