Allting började med att det stod några vaktlar på trappan. Åtta år senare var de officiella leverantörer till Nobelmiddagen. Vi besöker Rosa Skattlådan i Skåne, där vi välkomnas av två eldsjälar till bönder och en jättelik djurfamilj.

I norra Skåne, närmare bestämt Skånes Fagerhult, ligger den lilla gården Hästhagen idylliskt placerad mellan sjö och skog. Här bor de två bönderna Karolina Wilczynska och Victor Karlsson med dottern Alice, sonen Vidar och en stor, brokig djurskara.

Namnet till trots, så hittar vi inga hästar i hagarna på gården. I stället är det linderödssvin, ungerska ullgrisar och diverse griskorsningar som hälsar oss välkomna oss med sina leriga trynen.

– Han som har tungan ute heter Jens. Han vägrar gå på transport, så han har fått vara kvar. Han är som en liten farbror och håller koll på de andra, säger Karolina och lockar på en spräcklig galt.

Långt ifrån alla gårdens grisar har namn. Det är de som är lite mer speciella, såsom Jens med tungan, den sällskapssjuka Smalis och deras äldsta linderödssugga Greta Gris. Totalt är det omkring 120 grisar som bökar runt på familjens ägor. Victor berättar för oss att de bevingade djuren är betydligt fler.
 

– Vi har 2 300 pärlhöns, 500 andra höns, 20 kalkoner, 100 bisamhällen och… ja, hur många vaktlar?

– Det är det ingen som vet, säger Karolina med ett skratt.

Rosa Skattlådan är idag Sveriges största uppfödare av just vaktlar. De har, i runda slängar, 3 500 stycken och de säljer både fåglarnas kött och ägg. Att de fastnat för dessa, förhållandevis ovanliga fjäderfän är Karolinas förtjänst, som föll pladask för en vakteltupp för snart 20 år sedan.

– Ja, jag blev kär när vi såg vaktlar hos en kompis. Jag tyckte att tuppen gol så vackert. Jag tänkte genast: ”sådana här vill jag ha”, berättar Karolina.

Två dagar efter besöket stod det en bur på med vaktlar på trappan, som en present från deras vän. Det blev början på en ny yrkesbana för Karolina. Hon arbetade då som polsk översättare på en byrå i Stockholm, men drömde om att spendera mer tid hemma på landet.

Vaktlarna gav henne en knuff i rätt riktning. Paret bodde vid den här tiden på en gård utanför Arlanda, där Victor var anställd som yrkesjägare. Karolina drog i gång vakteluppfödningen som ett hobbyprojekt, samtidigt som hon började att utbilda sig till yrkesbiodlare. Det var egentligen där hon hade sitt karriärfokus. Men bina blev i stället en bisyssla, då hon började få förfrågningar om att sälja vaktelägg.
 

– Vi halkade in på ett bananskal på högre klassens restauranger, förklarar Karolina.

Första restaurangkunden var Verandaköket på Grand Hotel i Stockholm, dit Karolina levererade färska vaktelägg varje vecka i ett halvårs tid. Därefter var det finkrogen Gastrologik på Östermalm som visade intresse för vaktlarna, något som kom att bli starten på ett mycket långt och kärt samarbete.

– Ägarna Jacob och Anton gav oss enormt mycket. De hämtade äggen, hjälpte oss att plocka olika örter och blommor på gården och smakade på alla produkter från bikupan. Men framför allt var de hemma hos oss varje måndag, så att vi tillsammans kunde kläcka idéer, säger Karolina.

Någonstans här började även Victor bli mer delaktig i uppfödningen, i takt med att vaktlarna blev fler och jobbet mer omfattande. Gastrologik önskade både vaktelägg och -kött till menyn, vilket gjorde att Karolina och Victor bestämde sig för att investera i ett fågelslakteri.
 

Höjdpunkten för Rosa Skattlådan och en stor fjäder i hatten var när de 2016 blev officiella leverantörer för Nobelmiddagen. Karolina berättar att beställningen var på 2 000 vaktlar och att de vid det laget endast hade ett hundratal fåglar på gården. Det blev tvungna att skala upp – och det snabbt.

– Vi klarade det. Och vi överraskaskade kockarna med att leverera färska fåglar. De trodde nog att de skulle få frysta, säger hon stolt.

Devisen är densamma än idag. Ska de leverera, så ska de leverera färskt – oavsett om det är 2 000 vaktlar, 200 pärlhöns eller en 120 kilos griskorsning. De jobbar uteslutande mot restauranger och med skräddarsydda beställningar. Victor tillägger att det inte är så många leverantörer som arbetar på det här sättet och tar ansvar för hela kedjan.

– Vi plockar äggen, kläcker äggen, föder upp fåglarna, slaktar dem, packar dem och räcker över dem till kocken som faktiskt ska ta hand om dem. Vi är unika på så vis, menar han.

När vi besöker Karolina och Victor på Hästhagen i Skåne har de bott här i drygt sex år. De tog över släktgården efter Victors föräldrar, då gården utanför Arlanda blev allt för trång för deras växande verksamhet. Familjen är den tionde generationen som brukar ägorna – och troligtvis har platsen aldrig varit lika levande som nu. 
 

En kakafoni av kackel från vaktlar, pärlhöns, värphöns och kalkoner möter oss när vi närmar oss fågelhägnen. Vi ska få hälsa på Rosa Skattlådans senaste tillskott: en skock med nykläckta pärlhönskycklingar. De bor än så länge inomhus i ett av hönshusen, i väntan på att få växa till sig och släppas ut i det fria tillsammans med övriga fåglar.

Karolina lyfter upp två små fjuniga kycklingar, en i varje hand.

– Ja, ni är så söta, kuttrar hon och vi rör oss försiktigt närmare för att beskåda de små liven.

Plötsligt träder en större, mörk gestalt fram ur skuggorna och bröstar upp sig mot oss. Det är Sture. Han är en av de få kalkoner som bor på gården och Karolina försäkrar oss om han är en oerhört snäll sådan, även om han kan se lite läskig ut. Hon stryker honom lätt över huvudet och minns tillbaka på Stures första tid i livet, då han drabbades av en elak förkylning och fick bo i deras kök.

Victor ler och skakar på huvudet. Han menar att Karolina lätt går överstyr med djurskötseln.

– Jag vet inte om jag är så förtjust i det här med ”tutti-nutt”. Att ha djur bara för att... säger Victor.
 

Vi går sakta tillbaka mot bilen, med Sture hängandes i hasorna. Planer för framtiden kommer på tal och Karolina och Victor berättar att de ser ljust på de kommande åren, trots ett tufft ekonomiskt läge med svängande efterfrågan. De kommer alldeles säkert att skaffa fler djur, frågan är bara vilken sort.

På lång sikt hade Karolina och Victor även velat ha ett mer avancerat slakteri, så kallat kontrollslakteri, för att kunna slå upp dörrarna till den danska marknaden. En annan dröm de har är att öppna ett eget charkuteri med tillhörande gårdsbutik. Karolina har redan gått en kurs i Jämtland, för att samla på sig praktisk kunskap om charkproduktion.

– I vanliga fall kastar vi oss in i grejer, åtminstone jag. Men nu började jag med utbildning. Sedan ska jag åka på lite studiebesök och se hur folk jobbar, innan vi köper på oss onödiga maskiner, säger Karolina.

Victor gillar idén med en chark, eftersom det skulle göra att de tar vara på en större del av djuren och minskar mängden svinn på gården. En affär som gör gott på flera plan, helt enkelt.

– Nu ställs vi ofta inför dilemman. Om en restaurang vill ha kotlett och karré, vad gör vi då med resten? Det är lättare att låta dem plocka russinen ur kakan om vi kan göra prosciutto av resten, avslutar han.