I de mörka vattnen kring Reykjavik lurar några av världens största däggdjur. Men här finns också torsk – i en uppsjö. Vi testar lyckan ute till havs tillsammans med fem av Sveriges främsta kockprofiler. En tur som bjuder på vilt fiske, i dubbel bemärkelse.

Reykjavik bjuder på sol, dagen till ära. Men ute på havet är det kallt. Rättare sagt – svinkallt. Vinden har i alla fall avtagit nu. Och utan dånet från båtmotorn är stämningen lugn och avslappnad, nästan rofylld. Med betoning på nästan.

– Hjälp! Jag vet inte hur man gör det här, ropar en ljus röst från fören.

Det är Matilda. Hon gestikulerar vilt med fiskespöet i ena handen. Ett skratt går genom gruppen när hon ger ifrån sig ett gällt skrik.

– Tappa inte spöet nu bara, säger Jennie skämtsamt och lutar sig längre fram över det silvriga stålräcket.

En man i besättningen kommer till Matildas undsättning. Vi andra står kvar, böjda över relingen och med fullt fokus på de mörka vågorna nedanför. Något vitt blänker till. Sedan går det snabbt; från att ena fenan bryter igenom vattenytan tills att den hänger där i luften, dinglandes från kroken.
 

– Ah, utbrister Matilda instinktivt när den glänsande torsken sprattlar till.

Rofyllt? Nej, kanske inte. Men spännande? Definitivt. En fisketur på Island i sällskap av några av Sveriges främsta kockar visar sig bjuda på tre timmar ren underhållning. Ett succékoncept för mig – skribenten som inte räds dramatik. Och som dessutom hoppas på att återvända med riktigt bra skrivstoff.

Det mörka havet som breder ut sig, de snöklädda bergstopparna som tornar upp sig i fjärran – nej, inte ens de små väderbitna fiskestugorna nere vid havsbrynet kan mäta sig med synen av de fem kockarna ombord. De livliga samtalen och den rappa jargongen hos våra tävlingslystna matroser – Matilda Ewaldh, Jennie Walldén, Filip Poon, Sebastian Gibrand och Jens Dolk – och den vänskapliga konkurrensen sinsemellan.

– Vad säger ni, ska vi tävla eller? Vem får upp flest? säger Sebastian utmanande och fingrar på sitt spö.

Jennie, som precis svirat om till en gul regnkappa från båten, är inte sen med att nappa på inbjudan.

– Vi kör, svarar hon exalterat samtidigt som resten av gruppen nickar uppmuntrande.

– Let’s go fishing, säger Filip glatt.
 

Det låter kanske överdrivet. Men med Filips ord går startskottet för den torskstrid som kommer att utspela sig ombord under den närmsta timmen. Nordatlantens blodigaste, om du frågar mig. ”En vanlig dag på jobbet”, menar de isländska männen i besättningen.

När det är som mest hektiskt uppe på däck söker jag mig till fören för skydd. Här får jag – förutom en välförtjänt paus – lite ensamtid tillsammans med två av våra trevliga fiskeguider: Kalli och Jósteinn. Under pratstunden visar det sig att Kalli är ny ombord på båten sedan två veckor tillbaka. Ny som guide, det vill säga. Inte ny som fiskare.

– Jósteinn har dock jobbat betydligt längre med fiske än vad jag har, berättar Kalli på knackig engelska och nickar mot mannen bakom rodret.

– Jag började väl där -88 någon gång. Så jag har hållit på i ungefär 34 år nu, fyller Jósteinn i.

Jag frågar honom nyfiket: Vad är det största han lyckats fånga under alla år?

– Under en sådan här tur? Bra fråga. Det måste nog vara en hälleflundra som jag fångade en gång. Den vägde nästan 160 kilo, svarar han avslappnat.
 

Samtalet för oss djupare in på ämnet havet – och det bokstavligt talat. Kalli och Jósteinn förklarar att haven omkring Island gömmer ett stort och rikt djurliv, med gott om fisk att fånga. Vanligast är torsk, som också är Islands största råvaruexport. Till hamnen i Reykjavik kommer tusentals turister varje år. Ibland är det torsken och havsfisket som lockar, ibland den vackra miljön. Men allt som oftast är det valarna. Jag frågar Jósteinn om han siktat en val någon gång. Han ger ifrån sig ett bullrande skratt.

– Många, många gånger. Jag har sett val tiotusen gånger på ett ungefär, svarar han med ett leende, märkbart road över min fråga.

Jag lämnar mitt skyddsrum en halvtimme senare. Då är matchen uppe på däck fortfarande i gång, om än med ett något färre antal deltagare. På babord sida hittar jag Jens. Han står och blickar ut drömskt mot horisonten. Kanske har han glömt bort den pågående tävlingen för några sekunder? Eller tagit det kloka beslutet och retirerat? Mittemot Jens, på styrbord sida, står Matilda. Hon kisar koncentrerat mot mobilskärmen, knäpper av några bilder och hukar sig lite lätt för att inspektera resultatet. Jag går fram.

– Vit flagg, redan? frågar jag skämtsamt och nickar mot fiskespöet som står prydligt uppställt mot relingen.

– Haha, ja. Fast jag fick faktiskt upp många, svarar Matilda stolt och med ett brett leende på läpparna.
 

Hon fortsätter:
– Det är bara Jennie och Filip kvar nu. Gud, alltså den här dagen är helt magisk. Det är så fint här.

Sebastian skär igenom fiskfilén med van hand. Det spetsiga bladet letar sig försiktigt in under fjället och fortsätter sin vandring neråt, längs ryggen. Med ett sprak träffar den vita filén det rostiga gallret. Sedan fylls luften av en bekant doft av grillat.

– Nu är jag ändå lite hungrig. Man blir det av att vinna, säger Jennie retsamt.

Filip, som slutligen erkänt sig besegrad (och det med marginal), ler brett åt Jennies ord.

– Jaja, nu behöver vi inte prata mer om det, svarar han.

I det lilla utrymmet på nedre däck har det dukats upp en läcker, nyfångad lunchbuffé. Här bjuds vi på grillad torsk, rostad potatis och burkmajonnäs. En lunch som kompletteras med ett kallt glas vitt.

– Här kommer det absolut godaste: torskkinden, säger Sebastian och portionerar ut små vita köttbitar på tallrikarna kring bordet.
 

Jag tar försiktigt en tugga. Smaken är salt, konsistensen mjuk och precis så där smörig så den nästan smälter i munnen. Det är fantastiskt gott. "Torskens finaste bit", menar Sebastian. Jag kan inte annat än att hålla med honom.

När vi styr kursen mot hamnen igen är vi alla mätta och trötta. Vinden är fortfarande svinkall, även om solen hänger kvar, men det tycks inte störa någon. Tvärtom verkar Jens riktigt njuta av sin plats uppe på däck – inte minst av det väl kylda glaset med sauvignon blanc som han fått med sig.

Havet glittrar där vi glider fram över de saltstänkta vågorna. Bakom Jens vajar den isländska flaggan – vilt och ilsket. Plötsligt gör båten en kraftig u-sväng och Kalli kommer ut. De har siktat två fenor, förklarar han, inte alls långt bort. Med gasen i botten styr Jostéinn oss tillbaka utåt; i väg från hamnen och mot horisonten. Mot fenor och torsk – och 10 000 valar.